Publicerad i Okategoriserade

Födelsedagsbarnet visar att det är aldrig för sent!

Den 20/2 2010 föddes en liten prinsessa, namnet blev Working Beauty´s Queen of Glory och på grund av likheten med sin mamma Lovely fick hon smeknamnet MiniMe som sedan kortades till Mini. Senare blev det Piratprinsessan Karamell… Kärt barn har många namn..

Mini kom till oss och har givit oss många gråa hår, oänderligt mycket kärlek och massor av skratt. Hon är den som tålmodig och nöjd legat och värmt sjuka barn i soffan, suttit i fören på båten och varit kapten över skutan, gett mig månget grått hår under träning och råkat ut för både det ena och andra. Hon blev bland annat enögd efter en olycka vilket inte bekom henne ett dugg, hon var dessutom högdräktig med bland annat Lunas mamma i magen.

3 dagar efter att hon fyllt 10 bestämde hon sig för att nu var det dax att apportera. Har försökt lära henne genom alla år utan vidare resultat men så kom jag hem från årsmöte med en ny apport som tydligen fick en och annan polett att trilla ner.. Så det är aldrig för sent…

Stort grattis till vår underbara kärleksfulla Mini på din dag!

Piratprinsessan Karamell
Tårta på köksbordet är standard!
Publicerad i Okategoriserade

Du får den hund du behöver

Nu skall jag dela med mig utav tankar jag har, det är lite privat men jag tycker det är viktigt!

Lilla Tofflan kommer aldrig bli tävlingshund, av fysiska orsaker är det så och jag skäms över min reaktion. Men det har fått mig att tänka, varför har jag hund?

När Nova vandrade över regnbågsbron insåg jag att titlar, vinster och andra tecken på framgång inte betyder ett skit i slutändan. När jag minns henne minns jag vardagarna, träningarna och allt det där runt det. För det är ju det som faktiskt betyder något, att gå sida vid sida genom livet. De fina bokstäverna i stamtavlan och rosetterna betyder inte ett dugg i slutändan även om det var skoj just då. Men det är just det, det är en kortvarig kick. Eller en ganska långvarig svacka, för när man har så höga krav att man gråter när det skiter sig, mår illa av nervositet innan då har det gått åt helt fel håll.

När Foxy var i sin karriär var det roligaste vi viste att göra uppvisningar eller gå in och improvisera ett helt program på tävlingsplanen. Där och då dansade vi, samspelade vi och bara hade djävligt roligt. Å jag minns varje stund vi varit galna å ”bara gjort nått”, minns inga poäng minns inga placeringar.. Så vad är värt att lägga energin på? Och hur påverkade bra poäng livet dagen efter? Inte ett dugg…

Man har haft så höga krav och förväntningar att man inte njutit av stunden inne på planen med sin hund, och jag sitter nu här å inser att just tävlingsmomentet var slöseri med tid.

Tofflan är en av de smartaste hundar jag träffat, hon är klok och rolig och älskar att hitta på saker. Och jag hittar på saker, men med en helt annan inställning om varför.

Jag skäms över min reaktion, att den uteblivna tävlingskarriären uteblir är faktiskt skit samma. Jag har fått en liten otrolig gåva som lärt mig mer än allt.

Vi jobbar på att bygga upp henne så hon blir stark och smidig. Hon är det redan men på rätt ställen. Vi har roligt och vi gör saker utan att vara bäst när det gäller, för varje dag gäller och vi är bäst på att vara ett team.

Så jag ber er, ta vara på tiden med era fyrbenta vänner, fyll tiden med moments ni minns…